Idag känner jag mig nere. Känner mig som en dålig mamma, trots att jag har vuxna barn som skulle kunna klara sig utan min hjälp. Och är det verkligen hjälp jag ger dem? Det är bara pengar de vill ha. Och jag är så dum att jag ger dem pengar. Och när jag säger nej får jag dåligt samvete trots att jag vet att jag inte skall ha det. Jag vill ju inget hellre än att de barn som får mina pengar inte behövde dem. Men hur gör man som mamma när barnen har svårigheter att få jobb och egen ekonomi. Jag skulle vilja att det fanns någon person eller personer som hjälpte dessa unga vuxna med diagnoser att få till den hjälp de kan få. Ekonomisk och få hjälp till jobb. Det låter så bra och lätt när man pratar med de berörd myndigheter innan de blir 18 år och vuxna men tyvärr är det långt från lätt. De vill ju också känna sig behövda och vill/ behöver rutiner i sitt liv. De vill ju också ha eget boende och få vara vuxna. Men hur gör man? både som ung vuxen och som förälder. Det är ju så lätt att de hamnar snett istället och hur gynnar det vårat samhälle? Inte nått. Nej hjälp dem tidigt. Se varje individ för dem de är. Hjälp dem på deras nivå. Ge dem något att kämpa för.
Nej tror jag går ut i det fina vädret och tar en löptur och förhoppningsvis blir det som vanligt lite lyckohormoner i kroppen och jag känner mig lite gladare och starkare igen.
Må gott o njut av livet.