Visst är det väl konstigt. Att jag oroar mig så i onödan! Har varit på ögon i Borås med Kajsa idag. Fick remiss dit för en månad sen för Optikern fick inga bra mätningar då vi var där. Genast började det mala i huvudet på mig. Ville ju veta med en gång inte vänta en hel månad men det var bara att vänta. Pust. HATAR att vänta.
Men som tur var så behövde hon bara lite stöd med att förstora "världen" lite grann.
Jag måste säga att jag har det grymt bra med att mina härliga tjejer har inga svåra sjukdomar och att de gör mig stolt över dem. Det jag önskar mina barn är att de hittar sig själva och att de lever det liv de själva vill. Vägen kan ibland vara lång och krokig men det är bara att trava på och gå runt eller över hindren. Allt är möjligt.
ELLER HUR?