Nu har det gått snart 6 veckor sedan jag flyttade till Brålanda. Det var inget lätt beslut att ta men vad gör man när ens 15åringa dotter gör tonårsrevolt och umgås med fel personer och inte kommer hem på nätterna i flera veckor. Struntar i skolan och har dålig attityd.
Det började i våras och jag och sambon var ute på stan och försökte hämta hem henne, prata henne och hennes kompisar tillrätta. Men inget hjälpte. Hon kom inte hem på flera veckor,(det går inte att föreställa sig den oro och frustration man går igenom när ens barn är där ute och man bara väntar på samtalet om att det hänt henne nått) hon kunde ringa ibland o begära att vi skulle fixa saker som cigg och alkohol till henne och att hon skulle komma hem o hämta kläder för att sedan dra igen. Naturligtvis så köpte vi varken cigg eller alkohol men komma hem fick hon ju. Hon hade ingen trevlig attityd och gjorde allt hon kunde( i ord) att sår oss med att säga elaka saker och att göra polisanmälningar på oss.
Vi tog kontakt med så många människor och myndigheter som bara vi kunde komma på men det var inte mycket hjälp vi fick. Socialen erbjöd samtal som skulle leda till att vi kunde prata med vår dotter igen, men de var frivilliga och då var ju dottern inte samarbetsvillig då det ledde ju ingenstans.
När sommaren började närma sig sitt slut så kom hon hem men fortfarande med dålig attityd och inte samarbetes villig men för mig ändå en liten lättand då hon sov hemma så jag visste var hon fanns. Skolan börja och hon gick dit(fick inte vara hemma, vi satte gränser) men var inte på lektionerna.
Jag och sambon bestämd att vi måste göra nått så vi tog beslutet att jag och dottern skulle flytta till annan ort. Och eftersom det är så stor bostadsbrist i stora delar av Sverige så frågade vi en annan dotter om vi fick flytta in hos henne och det fick vi. Sagt o gjort så sa jag upp mig på jobbet, tog kontakt med den nya skolan på orten och sedan berätta vi en Söndagkväll för dottern att i morgon flyttar vi. Hon blev ju naturligtvis jätte arg och ledsen men dagen efter så gick hon till skolan och sa hejdå till dem som var där och åkte med mig.
Det har funnits dagar då hon har talat om för mig hur dum jag är och försökt få mig att tappa fattningen dessa veckor men jag ser också en sån fantastisk förändring på henne som gör mig så glad. Hon har långt ifrån den taskiga attityd hon haft det senaste, hon är glad, positiv och vi har börjat att prata med varann igen.
Hon har också fått väldigt bra kontakt med sin stora syster som vi bor hos och det är jätte bra.
Det är fortfarande lång väg att gå men den ser ljusare ut.

Känner mig så ensam!
Även om jag har massor av människor runt mej. Varför blir det så? Är det för att jag känner att jag inte kan vara den jag är! Eller är det för att jag inte vågar berätta hur jag känner? Eller är det min dåliga självkänsla? Känner mig stark för det mesta men vill ju ibland att få känns att även jag räknas! Är det konstigt?

Vad innebär barnens rättigheter igentligen?
För mig betyder det att barn har rätt till att få sina grundläggande behov tillgodo sedda. Tak över huvudet, mat på bordet, kläder vuxna som ser dem och lyssnar och skolgång och fritidsaktiviteter.
Men tyvärr ser det ju inte ut så för många av våra barn av olika anledningar.
Det måste väl vara alla vuxnas ansvar att vi tillsammans hjälps åt att se till så våra barn får en trygg uppväxt, att de veta att även om inte deras föräldrar ser när det utsätter sig för fara så finns någon annan där.
Det jag upplever idag är att den dagen våra barn blir 15 år så har de helt plötsligt rätt att bestämma hur de ska leva sina liv och visst.... om de kan det ansvaret så håller jag med men som i vår värld just nu och tyvärr många med oss så har vi en dotter med Asberger och Adhd och hon förstår INTE att det krävs att gå i skolan och att kämpa med det so. Är jobbigt för att nå de mål som hon vill nå. Hon vill leva för stunden och vill bara vara med killar/kompisar och röka och dricka och kanske även hålla på med droger. Hon vill bestämma själv att komma hem mitt i natten eller inte komma hem alls.
Jag tycker inte vår dotter klarar att ta bra beslut och vi som föräldrar tycker att vi borde få stöd i vår kamp att se till att vår dotter får en trygg uppväxt av myndigheterna men det får vi inte. Vår dotters röst är högre. Hur har det kunnat bli så här. Var är dessa barnens rättigheter?

Va gör man när ens tonåring helt plötsligt slutar lyssna på en. Börjar hänga på stan, är med "fel" personer, kommer inte hem på natten, går inte till skolan. Hur når man dom? Hur får man dem att förstå att de är på väg att förstöra sina chanser till en bra start in till vuxen livet?
Det går så fort när det väl händer.
Och..... det värsta är att det finns ingen hjälp att få av de myndigheter som man trodde kunde hjälpa familjer i kris.
Eftersom det inte är fara för hennes liv så kan de inte ingripa. Va???? Är de inte kloka. Om vi inte gör nått nu så finns det ju stor risk för hennes liv. Vilken värld lever de i. De om någon borde ju förstå vad det handlar om. De ser ju detta dagligen.
Hur kan vi hjälpa våran dotter.
Mitt hjärta går sönder av att se henne så här ?

Anställningsinterjuv..... försöker hitta ett extra jobb utöver mitt natt jobb för att få extra pengar till en resa nästa år. Tidig som vanligt. Detta jobbet är som personligassistent med brukare jag jobbat med innan så det känns tryggt.
Tänkte jobba dag tid nu medans min dotter är i skolan så missar jag ingen tid med henne. Hon är inte så beroende av mig hon är ju ändå 15 år men jag tycker det är skönt att kunna finnas till på kvällarna. Hon kommer snart att inte vara hemma längre så jag får passa på.
Vet inte hur det blir när hon flyttar och inga barn kvar hemma. Pust?

Fettisdagen.... mums. Jag bara älskar semlor. Men det ska vara de tradionella med mandelmassa och gärna med varm mjölk till ( hetvägg).
Jag tänkte gå till en vän som oftas sitter ensam på dagarna och bjuda honom på en semla men först måste jag göra lite matte samtidigt som jag lyssnar på god musik.

Vad är det som gör att man vill gifta sig med den man lever ihop med. Och vad är det som gör att man inte vill gifta sig med den man lever ihop med. Jag har varit gift. Det var inget bra äktenskap men det hade inte med att göra att vi gift oss. Vi gifte oss mest för att det var enklare med papper o dyl med barnen. Nu med facit i hand vet jag att det inte är en bra anledning för äktenskap.
Jag tycker man ska gifta sig för att man vill leva tillsammans med den partnen man lever med i resten av sitt liv. Man vill ge av sig själv, dela både bra och dåliga dagar. Att man inte kan tänka sig ett liv utan den personen. Att det är min allra bästa vän. Att gifta sig tycker jag är ett tecken på att man vill leva tillsammans. Att man förbinder sig mer än bara med ord. Att jag kan få min partner att känna sig trygg i att jag skall finnas där. Att få dela ett ögonblick av kärlek på hög nivå med vänner o bekanta. Att få visa upp min älskade vän.
Vad tycker ni?

Vad är 50 års kris för nått?
Är det när man börjar känna att man inte kommer att vara behövd när barnen flyttar ut! Är det när man börjar inse att man inte hunnit göra så mycket av det man skulle vilja göra! Är det när man tror att bara för att man närmar sig 50 så kan man inte klä sig hur man vill eller göra vissa saker!
Jag funderar mycket på vem jag är! I 30 år har jag varit mamma. Den som ser till att det fungerar med mat, skola, tvätt, aktiviteter, städ och samtidigt jobba vara sambo och kvinna. Helt plötsligt finns det tid att göra nått annat....... men vad. Jag har visserligen många hobby men det är ju inget som fyller min tid på samma sätt som barnen gjort. Nu finns inte lika många måsten och på nått sätt saknar jag det. Jag verkligen HATAR att inte ha nått o göra. Visst... tvätt... 2 dagar i veckan om jag tränar mycket.. städa... ja visst 2 dagar i veckan... just nu försöker jag handla lite varje dag så man får träffa lite folk.... visst jag kan gå på stan o shoppa o fika men hur bra är det för ekonomi och kroppen....kanske skulle jag sluta jobba natt så jag får normala tider och träffar mer folk.
Men ... vem är jag o vad brinner jag för.... jag har ju bara varit mamma i hela mitt liv.