Nu bär det i väg för konvertering. Det ska bli kul att få mer kraft mellan benen. Få mer vridmoment. Det är en ära att Tassen tar hand om min älskade HD. Gör så att vi får många fina stunder till sommaren. Längtar längtar. När hojen kommer hem igen så skall den plockas ihop och några saker kommer att bytas ut och en del göras om.
Fram till vårenlägger jag min tid på kost, träning, handarbete och att få ordning på det som behövs i huset och trädgården.

Vad gör man som mamma när ens dotter inte mår bra psykiskt.
Jag ser hur dåligt hon mår men vad man än säger eller försöker hjälpa så vill hon inte ha den hjälpen.
Att vara vuxen med funktionshinder och ställas inför alla dessa vuxen krav som finns i samhället är inte lätt. Det kan vara jobbigt nog utan att ha ett hsndikapp i botten.
Visst har min älskade dotter fått hjälp med massor av saker och det har försökts ställa krav på henne som passar henne men ändå har det inte räckt.
Denna frustration som infaller sig när man som mamma vill hjälpa sin dotter och försöker ta reda på vad som händer men bara möter att -" vi får inget säga pga sekretess". Jo men visst! Men hur ska jag då kunna hjälpa henne när jag nästan är den ende som hon pratar med när jag inte vet vad som händer runt henne. Visst är det viktigt med sekretess men inte i alla lägen.
Jag vill ju hjälpa henne ( och samhället) att få förtroende igen att det finns ett bra liv för henne och hennes lilla familj också.
Det viktigaste för min " lillatös" just nu är att förstå att hon själv är den som kan ändra på saker och ting. Hon behöver förstå att hennes beteende gör att det är svårt att hjälpa henne.
Hur ska man hjälpa någon som kommit så lågt att de inte längre vill ha hjälp? Hur ska det gå ?
Jag vill att mina barn ska vara lyckliga och se att livet har massor att erbjuda. Att kunna ta vara på allt det fina som finns, njuta av kärlek och vänskap som finns överallt.

Men asså!
Paradis hotell!
Kan någon förklara för mej varför man är med i ett sånt program!
Varför vill man synas på detta sättet.
Är det inte en härligare känsla att bli sedd och att människor pratar om en för att man presterat nått vettigt.
Som tex sport, hantverk, engagemang i någon klubb eller för någon/ några som behöver.
Visst måste det vara skönare att synas för bra saker än att vara en bimbo eller en dum blondin.
Och varför vill man titta på dessa program? Vad får man ut av det?
Att kränka sig själv genom att vara med och att vara så dum att titta på det. Nä. Jag fattar inte!!

I helgen var jag i Jönköping och simma min första stora tävling. Mitt mål för ett årsedan då jag började nybörjargruppen var att våga ställa upp i en tävling. Nu har jag det. I SM iöppna Masters. En fantastisk upplevelse. Så många vuxna människor som alla älskar att simms och som tränat för detta tillfälle ger gärnet. Cooolt att se. Alla har sina mål, man stöttar varann, gläds åt framgångar och har roligt.
Att vara ett gäng, vi var 10st och dela dessa upplevelser är nått som kommer att finnas i mitt hjärta i många många år.
MEN... Nu vill jag ju tävla ännu mer. Alltså. Nya mål. För mig är det viktgt att känna att man kan utvecklas och att träningen är rolig. Nu har jag svårt att tro att jag inte kommer att tycka om att simma för det är verkligen JAG. Nu undrar jag ju. Hur långt kan jag gå? Vad klarar mitt huvud o kropp.
Under denna tiden har jag också fått upp ögonen för sjukgymnastik. Hur fungerar kroppen när den blir skadad. Vad kan man själv göra. Hur lyssnar du på din kropp. Det gällef ju inte bara i idrotten utan även i mitt jobb. Arbetsskador. Jag jobbar inom vården och där finns det tyvärr en del skador.
Eftersom jag är en vatten människa och har märkt tydligt hur mycket hjälp jag fått av min simning så tror jag att vattengympa är väldig bra rehabilitering.
Skulle väldigt gärna lära mig mer om det.
Så det är inte bara i simningen jag har nya mål och utmaningar utan även i själva livet.
Sluta aldrig att drömma om det du vill göra. Allt är möjligt.
Se på mig. Ett brons i 50m ryggsim och person bästa på 50m frisim och 45 år.
Jag är så STOLT över mig själv.
Mina drömmar, mina mål. För mig och ingen annan.
Kram på er

Då var det dax. Idag åker jag och nio av mina simmarkompisar till Jönköping och simmar SM. För mig är detta jätte stort. När jag var ung så simmade jag också men vågade inte på den tiden att tävla. Så när jag började förra året i nybörjar gruppen så var mitt mål att våga ställa upp i en lite större tävling. Inte hade jag trott att det skulle bli SM. Jag är fruktansvärt nervös och samtidigt förväntasfull. Jag kommer att ställa upp i 5 distanser var av 2 av dem är lagkapp.
Min största oro är att jag inte står still på startpallen så jag blir diskad.
Men jag ska se till så att denna helg kommer att minnas med glädje och många härliga skratt.
Ha en bra helg alla.

Jobb jobb och jobb. Det är aldrig annat:-). Jag har verkligen tur att ha ett jobb där jag trivs väldigt bra. Jag jobbar inom hemtjänsten i kommunen. Att vara ute mesta dels av dagen är underbart , kanske inte en dag som denna då det ösregnar men det är ju bara att klä sig. Vått blir det men det torkar ju.
Det är så härliga vårdtagare jag träffar de dagar jag jobbar.
Men denna veckan är det svårt att konsentrerar sig. Mina tankar går bara till nästa helg då jag skall simma Master SM i Jönköping. Börjar bli riktigt nervös men samtidigt är det en skön känsla.
Jag kan inte riktigt fatta att jag kommer att delta. Att jag kommit så långt att jag vågar. Detta är verkligen en milstolpe för mig.
Vi är 10 st från simklubben som åker o tävlar så vi kommer att peppa varann.
Nä nu är lunchrasten över så ut o jobba igen.

Såååå skönt att jobba med kroppen.
Det är bara att stoppa hörlurar i öronen och sätta på goa musiken o höja volymen o bott och dansa in veden. Många tankar kommer och går i huvudet. Samla ihop dem. Göra planer. Drömma.
Undra hur mycket som får plats där inne. Visserligen glömmer jag ju mycket också så ibland blir det nya platser :-) men att se, höra,uppleva och tänka gör vi ju hela tiden. Ibland känns det fullt men då får man hitta nått som gör att man kan samla tankarna igen. Alla gör vi olika och jag har många sätt att samla hitta tillbaka igen.
Hur gör ni?

Sitter framför tvn o virkar och lyssnar på tv4 om PMS. (Kan ju inte göra så mycket mer nu när jag brutit foten)
Det är verkligen bra att det pratas om detta. Dels för oss kvinnor så vi vet att vi inte är ensamma och att vi faktiskt inte är knäppa. Att ha pms är faktiskt inte roligt, att mår dåligt, inte ens känna igen sig själv och framför allt,att inte kunna styra över sina känslor och tankar själv.
Själv har jag inte den svåraste sorten men jobbig nog ändå, så jag lider verkligen med dem dom som har svår pms.
Sen tycker jag att även männen borde titta,lyssna och läsa om detta. För jag vet att det finns många män där ute som tror att vi kvinnor hittar på eller skyller på pms och jag blir både ledsen och arg på det. Det finns säkert de som gör det också men jag tror i de alla flesta fall så vill kvinnan inte känna av detta.
Ingen vill väl att en relation ska vara dålig och i värsta fall leda till en separation. Nej jag tycker det är bådas ansvar i en relation att hjälpas åt med detta för det återkommer ju varje månad. Det finns hjälp att få och allt är lättare om man är två och att man kan prata om det.